”Mina hjältinnor, eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket” är en mysig, essäistisk litteraturmemoar, eller vad man ska kalla den. Författaren, Samantha Ellis, djupdyker i ett antal olika böcker som betytt mycket för henne under olika perioder i livet, samt en del som hon kanske borde läst istället. Vad böckerna har gemensamt är att deras huvudkaraktärer är sk ”hjältinnor” som Ellis identifierat sig med.
Oftast kommer Ellis fram till att hon haft fel och tvingas, ibland med sorg som vid läsningen av ”Svindlande höjder”, ibland med irritation, som med ”Unga kvinnor” säga adjö till sina hjältinnor. Väldigt ofta, som andra recensenter påpekat, på grund av karaktärens utomordentligt dåliga val av romantisk partner.
Jag blir lockad att läsa mer, samtidigt som bortskämd med historier och historier bakom historierna. Numera känner jag till inte en utan två väldigt tidiga versioner av Snövit, är inte helt främmande inför att läsa åttiotalstantsnusk, chockeras av hur många stolta KuKluxklanare som figurerar i Borta med vinden, samt kan ett recept på en ansiktsmask som jag, även om min man ville samarbeta, aldrig tänker pröva.
Boken har varit en ren njutning att läsa, som en varm, rutig filt att vira om sig en ruskig vinternatt, och jag har citerat och läst ur den för både äkta makar, barn och inneboende småsyskon, till deras förtjusning.
Någon annan som läst?
Titel: Mina hjältinnor
Övers: How to be a heroine
Författare: Samantha Ellis
År: 2014
Förlag: Albert Bonniers förlag
Sid: 265
Betyg: 🦚🦚🦚🦚/5
Comments
Post a Comment