Daisy Jones, känsidbarn uppvuxen med allt man kan önska sig utom föräldrarnas kärlek möter bröderna Dunnes band, the Six i LA under sent sjuttiotal, en tid präglad av sex, drugs & rock'n'roll. Visst är det en del sex i "Daisy Jones & The Six" men framförallt mycket av de andra två.
Boken andas sjuttiotal genom den liberala inställningen till droger, man praktiskt taget känner lukten av braj i vissa stycken, men också genom modet. Billy Dunne bär nästan alltid s.k. kanadasmoking, jeansskjorta och jeans, någon har mustasch, herrshorts med små delfiner på nämns. Kvinnorna har polotröja och minikjol och bär inte BH.
Taylor Jenkins Reid har skrivit en bok i intervjuform. Genom åren då respektive bandmedlemmars karriärer sätter igång tills dess att sjuttiotalets mest kända (och påhittade) band splittras guidas vi genom händelseförloppet av de som var med. Daisy själv, bröderna Dunne och övriga bandmedlemmar med inhopp från Billy Dunnes fru, Daisys bästa vän m.fl. Sättet att berätta gör att man kan se filmen framför sig, eller kanske snarare en podcast, och man får ofta lust att googla fram skivomslag och bilder på bandmedlemmar, eller kolla upp låtar på Spotify.
Det relationerna som står i centrum i boken. Framförallt de mellan Billy och hans fru, samt mellan Daisy och Billy och resten av världen.
"Håll käften för fan. Billy. Jag gifte mig med en musiker. Du ska vara musiker. Om jag ville köra herrgårdsvagn och ha köttfärslimpan klar till sex, skulle jag gift mig med min pappa."
Billys fru Camila är lika envis som självutplånande. I kontrast till henne befinner sig trasiga Daisy, självsäker som få men utan ett uns självkänsla. Hennes vårdslösa förhållande till droger och till sig själv berör. Det är inte utan att jag blir påmind om "Little girl blue", den hjärtskärande dokumentären om Janis Joplin.
"För jag trodde det var meningen att riktig kärlek skulle slita dig i stycken och plåga dig och få hjärtat att klappa fruktansvärt hemskt. Jag trodde kärlek var bomber och tårar och blod (...)Jag trodde kärlek var krig."
"Daisy Jones & The Six" påverkar en, det gör den. Och den är rappt skriven, stundtals rolig men jag undrar om inte mycket av berättarstilen går förlorad i översättningen. Många gånger läser jag något och förstår vilket engelskt uttryck som översätts och tänker att karaktärernas tal antagligen var mer distinkta i originalversionen. Men det är ju inte bokens fel, utan hur engelskan och svenskan skiljer sig åt.
Med tanke på bokens popularitet skulle det inte förvåna mig om någon gjorde riktiga låtar av texterna som finns längs bak i boken. Och ingen skulle bli gladare av det än jag. Jag kan se framför mig när Daisy Jones och Billy Dunne sjunger Honeycomb acappella, Lite som Lady Gaga och Bradley Cooper på Oscarsgalan. Kom inte och påstå att de två inte älskar varandra. Någonstans längst inne.
Titel: Daisy Jones & The Six
Författare: Taylor Jenkins Reid
Förlag: Bookmark
Sidor: 379
Comments
Post a Comment