När jag började läsa "Systrarna från Toscana" och författaren lyckades skapa en härlig, varm miljö, sympatiska, färgstarka karaktärer och ett fantastiskt driv framåt från sida ett var min känsla "Crap!" Jag föll ner i en djup kreativ kris, redo att avsluta min författarkarriär på studs. Det var i förrgår. Igår var jag på utspark stora dotterns student och glömde det hemska under dagen men känslan kom tillbaka på kvällen och jag nästan grät mig själv till sömns. Mina miljöer, mina karaktärer, min berättelse... ingenting matchade Spielmans. Och jag som skulle försöka mig på att skriva feelgood.
Emilia har sedan länge bestämt sig för att det där med kärlek, det skiter hon i. Det är inte meningen att hon ska hitta den rätte, det ligger nämligen en förbannelse på henne och på alla småsystrar i hela släkten Fontana sedan tolv generationer tillbaka. Ingen av dem har funnit kärleken. När Poppy, hennes snart åttioåriga gammelmoster, bjuder med henne på en resa till Italien där de, tillsammans med Emilias syssling Lucy (också en lillasyster) ska bryta förtrollningen vänds hennes värld upp och ned.
"Systrarna från Toscana" får mig att längta tillbaka till Italien och det Florens jag en gång bodde i. Den får mig att vilja prata italienska. Den får mig inte nödvändigtvis att längta tillbaka till de sexistiska italienarna men jag antar att jag inte utövar samma dragningskraft på dem nu som jag gjorde när jag var tjugotre. Karaktärerna är levande, och kan stundtals verka som klichéer men förvånar mig gång på gång och familjehemligheten, som jag i stora drag gissat mig till tidigt i boken, blir aldrig tråkig den heller.
Förutom att "Systrarna från Toscana" snudd på fick mig att överge min författarkarriär, var det en underbart mysig pärla som jag rekommenderar alla som vill ha något lättsmält men rysligt bra att sommarläsa!
Titel: Systrarna från Toscana
Författare: Lori Nelson Spielman
Förlag: LB Förlag
Sidor: 420
Comments
Post a Comment