Dagordningen är en kortroman på 122 fulländade sidor om den tyska annekteringen av Österrike. Från Hitlers möte med näringslivets toppar, till de massjälvmord som begicks under veckan före "Anschluss". Ett harakiri en masse som Vuillard påpekar inte alls går att tala om som självmord.
"Deras död kan inte knytas till deras egna gåtfulla sorger. Det går inte ens att säga att de valde att dö med värdighet. Nej, de hemsöktes inte av en egen, inre hopplöshet. Deras smärta var något kollektivt. Och deras självmord någon annans brott."
Jaha, så då citerade jag honom ändå, Vuillard. Det gick inte att låta bli.
Romanens styrka (bland många) är att levandegöra gubbarna den handlar om. Lord Halifax som inget visste men måste vetat. Minidiktatorn Schuschnigg som sa nej till så mycket, facket, socialdemokratin och pressfrihet men inte förmådde sig att säga nej till Hitler. President Miklas som gjorde motsatsen men inte hade någon verklig makt. Ribbentorp, slug och burdus och Chamberlain alltför artig för historiens bästa. Hitler själv gestaltas som en ond, intelligent men nyckfull barnunge på ett underbart sätt.
Och så Österrike som en egen karaktär, och som alltför villig stod med armarna öppna.
Boken avslutas där den börjar, i kapitalismens vagga. Hos företagsledarna som först hjälpt Hitler till makten för att sedan ta emot slavarbetare från koncentrationsläger och jag tänker på något alla vuxna alltid sa till mig när jag var liten: "Kommunismen är bra i teorin men funkar inte i praktiken." Utan att förneka de många illdåd som begåtts i ideologins namn undrar jag om man inte kan säga precis samma sak om kapitalismen. Slaveri är en marknadsfördel och ingen tjänar pengar på mänskliga rättigheter. Kapitalismen har många liv på sitt samvete. Minst lika många, törs jag påstå. Och fler kommer det bli.
Om det inte märks av mina ord älskade jag Dagordnignen. Jag läste den som ett historiskt kammarspel i tio akter. Kritiker säger att Vuillards berättelse inte är mer än spekulationer hämtade från Churchills självbiografi. Andra har tvärtom anklagat den för att inte vara annat än "history with sarcastic commentary". Vuillard har valt att "zooma in" på små, detaljerade interaktioner för att ge historien mer trovärdighet, mer relevans för vanliga människor och det är fantastiskt underhållande och lärorikt.
Titel: Dagordningen
Författare: Éric Vuillard
Förlag: Lind & co
Comments
Post a Comment