Stephan Neuman, en judisk pojke med teaterambitioner, bor i Wien med sin chokladfabrikör till far, lillebror och rullstolsbundna mamma. Hans närmaste vän, Zofie-Hélène är blivande matematiker och dotter till en journalist som inte är rädd att rapportera det som faktiskt händer. Nazisternas grepp om staden blir starkare och starkare och unga antisemistiska män tar sig allt större friheter. Stephan går från stjärnstudent till paria och när Zofie-Hélènes mamma fängslas behöver även hon hjälp att fly landet.
Berättelsen spänner över tre år, från 1936 då nazisterna endast utgjorde ett obehagligt irritationsmoment för Wiens judar till slutet av decenniet då det blev ohållbart att stanna och samtidigt omöjligt att lämna. För om det är någonting författaren belyser är det alla hinder i vägen för emigration, från den omfattande stölden av judars egendom till omvärldens ovilja att ta emot flyktingar. Många länder tog inte emot de som inte kunde betala sitt eget uppehälle, vilket automatiskt uteslöt alla vars ägodelar konfiskerats. Andra länder var oroliga att flyktingarna skulle bosätta sig beviljade därför inte boende för föräldrar till de barn de tagit emot.
Utöver retoriken gällande flyktingmottagande är även resonemang om Lügenpresse kusligt bekant. Det kanske är att slå in öppna dörrar att påstå att begreppet "Fake news" har fått exakt samma effekt, nämligen att få människor att misstro sanningen och svälja skitsnack från narcissistiska envåldshärskare.
Jag känner för Stephan och Zofie-Hélène, men mest känner jag för deras respektive småsyskon Walter och Johanna. Claytons gestaltning av själva transporterna och av Tante Truus resor över dåligt bevakade gränser är för mig bokens största behållning och de korta kapitlen gör dessutom boken till en riktig bladvändare.
Titel: Sista tåget från London
Författare: Meg Waite Clayton
Förlag: Historiska media
Comments
Post a Comment