De Waal utforskar begreppet antropomorphism, eller snarare användningen av begreppet. Ordets betydelse är tendensen människor har att projicera mänskliga drag på djur. Att vi tolkar ett djurs agerande utifrån våra egna beteenden. Exempelvis säger vi att vår hund ler, eller skäms eller att katten är stolt över något otyg hen ställt till med. I dessa fall kan användandet av begreppet vara befogat, men de Waal menar att det används alltför ofta.
Under loppet av dryga 300 sidor redogör han för hur han observerat djur sörja, skratta, skämta, spela spratt på varandra, skrämmas, skämma ut, straffa, försonas, vara svartsjuka och våldsamma utan anledning, manipulera och ljuga för att få ligga, bland mycket, mycket annat. Djur kan dessutom uppvisa olika ansiktsuttryck inför olika situationer och alltså vittna om de känslor de erfar för varje situation.
Men när djur uppvisar mänskligt beteende omtolkas det ofta till något annat. Det sker en slags antiantropomorphism som bland annat gör det lättare för människor att hävda vår särart och överlägsenhet. Hur kan man annars, med full medvetenhet om djurens rika känsloliv, gå med på att äta djur eller på andra ohållbara sätt utnyttja dem under slavliknande förhållanden?
Där jag tycker de Waal är mindre knivskarp är i den förenklade analys av människors beteende, i synnerhet relaterat till kön och genus och hur och varför kvinnor agerar på ett visst sätt. Vi är socialiserade in i ett system som inte gynnar vare sig män eller kvinnor, och anledningen till att vi ibland agerar på underliga sätt går inte att förklara enbart utifrån våra biologiska instinkter.
Titel: Mamas sista kram
Författare: Frans de Waal
Förlag: Volante
#mamassistakram #fransdewaal #volanteförlag #mamaslasthug #djursbeteende #antropomorphism
Comments
Post a Comment