Min nya bostad

Det sägs att bostadspriserna är på väg uppåt nu igen, efter Coronakrisen. Det är inget jag märkt av. Min nya bostad kostade 37.500 inklusive moms vilket jag och Erik tjänat ihop genom att sälja gamla möbler, hyra ut huset under sommaren och panta gästernas väldigt många ölburkar. Piece of cake!

Min nya bostad är cirkelformad, luktar ullspinneri och har ett stort hål i taket. Min nya bostad är ca 28 kvadratmeter stor, vilket i min familj motsvarar 3 kvadratmeter per person, om vi lägger oss för tidigt så här på sommaren använder vi en gammal filtad poncho för att stänga ute ljuset medan vi ligger och läser Kalle Anka-tidningar och höstens bokkataloger. Min nya bostad är det bästa som hänt vår familj sedan den gången vi lagade de där veganska köttbullarna mer brunsås och vinbärsgelé ur tidningen VEGO och flera av oss grät av nostalgi.

Vi bor alltså i en mongolisk jurta, en “ger”. Den består av ett rutmönstrat system av spjälor, en tunn lakansinnervägg, fem centimeters tovad ullisolering, vattentät tältduk och utanpå det något fint krusidull. En till tältduk alltså, fast finare än den som är under som man vill täcka över och minus dess praktiska syfte. Dessa fem “väggar” håller upp takbjälkar genom att man spänner och knyter ihop tre tjocka rep gjorda av tvinnat hästhår. Som ett corsage ungefär. Jag tänker på det ibland, när jag ligger och försöker somna och ser upp på himlen genom hålet i taket (eller oftare, stirrar upp på den gamla ponchon) att min familjs liv hänger på det där corsaget. Att om någon av alla de fiender jag dragit på mig genom åren som egenföretagare (före detta anställda, leverantörer, skatteverket…) skulle få nys om min nya boendesituation skulle de effektivt kunna sätta stopp för Rosenbladarnas fortsatta spridning i samhället genom att diskret lossa lite på… nej. Ingen vill oss så illa. Särskilt inte nu när jag skrivit om det och polisen har något att gå på i händelse av en tragisk jurtaolycka i Onslunda.

Nej, jag har ingenting att oroa mig för när jag ligger i jurtan och lyssnar på mina barns snarkningar medan Erik ligger bredvid och lyssnar på rättegångspodden. Ingenting alls. Faktum är att all oro tycks försvinna i kokongen som nu är mitt hem. Min fina lilla jurta från Sunne, via Ulaanbaatar.

Nu kanske någon som känner mig påpekar att vi ju inte alls bor på 28 kvadratmeter. Att den trädgård som jurtan står uppställd i tillhör ett hus på över 500 kvadratmeter som har både kök, toalett, teverum och ett stort utrymme som kallas yogasalen trots att ingen yoga utövas där, yogasalen tillhör tvätt, utsorterade kläder, högar med husmoderns köksalmanackor, verktyg av alla slag och bollar som förlorat sin stuns. Visserligen. Men det är bara en tidsfråga innan vi gjort oss av med det, huset och dess inventarier. Jag tänkte ett par månader, ett år kanske. Fem då. Eller tills något av barnen gått ut nian på Spohiaskolan.

Tills dess kommer jag att fortsätta kalla jurtan mitt nya hem, även om det råkar stå i någons trädgård.