Att läsa Smirnoff är som att smälla i sig en burk Ben & Jerrys. Man längtar efter kakdegen eller kolasåsen och efteråt blir man rysligt mätt och lätt illamående men ångrar ingenting.
Det var över två år sedan jag läste Karin Smirnoffs första bok. Jag minns att jag ville ge upp ett par sidor in. Det här är inget för mig, tänkte jag, mörkret, det experimentella språket men framförallt äcklet. Jag har aldrig varit en fan av äckel i böcker. Men så fortsatte jag och var tvungen att sålla mig till hyllningskören.
Jag hade glömt det mesta av handlingen när jag började läsa "Vi for upp med mor". Det gjorde inte så mycket. Janakippos modren dör och hon och bror åker upp till Kukkojärvi för att begrava henne. Där hamnar hon och bror i en religiös "gemenskap" med traditionella könsroller och starkt kontrollbehov. Bror tjusas, inte Jana. "Sen for jag hem" avslutar trilogin och har, enligt mig, de allra starkaste styckena litteratur. Nu kan man ju inte läsa del tre utan att ha läst de föregående men annars hade jag valt den som min favorit.
Jag är dubbel till språket. Ibland läser jag vidare trots språket, trots det drömliknande tillståndet Smirnoff får till, trots sammanskrivningarna av namn och substantiv plus adverb. Ibland tycker jag det är ganska kul. Som att en dos bretteastonellis aldrig är fel. Ibland känner jag att det är för mycket mörker, att janakippo aldrig gör rätt, hon bara tar "fel beslut" om och om igen. Hon är en jäkligt obekväm huvudkaraktär helt enkelt. Man längtar efter jussi och satu. Men allt mörker är intressant i sig. Stevenking som dyker upp ur ingenting... tydligen hade inte janakippo blivit tillräckligt utsatt. Och det är väl inte mer än trovärdigt. Utsätts man i barndomen riskerar man att bli utsatt som vuxen.
Intressant är att jag upplever att äcklet successivt tonats ner från första till sista delen men att det dialektala tonats upp. Under sista delen hade jag en norrländsk uppläsare i huvudet samtidigt som jag läste vilket jag inte hade under de tidigare delarna.
När jag läser den sista delen av den sista boken, den som börjar med N'taxianders och jana som väntar på en försenad buss, är det med en känsla av att jag kommer att avsluta serien som nöjd läsare. De sidorna är så välskrivna att jag ler mitt i mörkret. Och visst är jag nöjd. Om än lite illamående.
Titel: Vi for upp med mor & Sen for jag hem
Författare: Karin Smirnoff
Förlag: Polaris
Comments
Post a Comment