Så länge jag kan minnas har jag haft en stark och inneboende tro på människan. Dels i det större perspektivet, kring mänsklighetens förmåga att göra gott och med sina sociala färdigheter, kreativitet och intelligens kunna skapa en fantastisk värld. Men också på individnivå, att vi i de flesta situationer handlar i tron om att det vi gör är det som är rätt för oss och andra. En positiv människosyn har hjälpt mig hålla näsan över vattenytan i stunder av klimatångest och existentiell prövning men också satt fälleben för mig ibland.
Ändå ångrar jag inte min till synes naiva utgångspunkt. Och när jag läser Rutger Bregmans "I grunden god", får jag vatten på min kvarn. Sitt avstamp tar Bregman i den rådande bilden inom litteratur och forskning, som överlag beskriver människans natur som egoistisk, maktlysten och enbart intresserad av sitt eget. En allomfattande girighet och roffande inställning till livet hävdas redan från upplysningens Adam Smith som människans huvudsakliga drivkraft, och samma budskap har under de senaste århundradena i olika former basunerats ut av män som William Golding, författare till Flugornas Herre, och evolutionsbiologen Richard Dawkins som skrivit Den själviska genen. Idag "vet" folk att människan är en självupptagen varelse.
Vad Rutger Bregman ägnar sin boks dryga tre hundra sidor åt är att, på ett övertygande sätt, dissekera de olika historiska skeenden och vetenskapliga studier som hjälpt till att befästa bilden av människan som en ”Homo Narcissus”.
Till exempel. Människans stora styrka jämfört med andra apor är vår förmåga till ”social learning”, förmågan att lära sig något av andra. Vi är hypersociala inlärningsmaskiner, vi har ögonvitor (genom domesticeringen, alla andra primater har mörka pigmenterade ögon) som gör att vi kan följa varandras blickar, se var vi tittar, vi har inget pokerface.
Bregmans bok kan tyckas naiv, och vissa gånger har jag gått på pumpen i relation till andra och för sent förstått att det som en människa kan se som ”rätt” för den, ändå kan skada andra. Men han övertygar mig ändå om bokens centrala idé. Att människan, av naturen, är en vänlig varelse. Att "The survival of the fittest" snarare är "The survival of the friendliest".
Titel: I grunden god – En optimistisk historia om människans natur
Författare: Rutger Bregman
Förlag: Natur & Kultur
#igrundengod #rutgerbregman #humankind #humankindahopefulhistory #naturochkultur
Comments
Post a Comment