Mounir är doktor i fransk litteratur, fyrtio år gammal och Parisare lika länge som han varit vuxen. Men bokens nu är ett Frankrike post 2015-attentaten och om han tidigare setts med misstänksamhet möter han nu rasism och öppen fientlighet.
Mounir letar efter kärleken han en gång trott sig finna på en buss i Salé, Marocko, men när han finner den blir han sviken och sveket gör honom galen. Så pass galen att hans närmaste vän, madame Marty som är åttio år gammal och bor i en pytteliten etta ovanför hans lägenhet, blir rädd för honom oh ringer polisen.
Mounir är gay, invandrare, arbetslös. De människor han omger sig med är också på samhällets utkant. Det starka i "Det långsamma livet" är alla de personporträtt Abdellah Taïa målar av människor i misär. Madame Marty som bor på fjorton kvadrat och umgås med sin försvunna systers ande. Mounirs kusin Majdouline som är "som han" och har förlorat allt. Antoine, poliskonstapel och Mounirs älskare under tre månader. Eller var han det? Är det verkligen den Antoine vi möter senare på polisstationen?
Romanen spelar mycket med läsarens tillit till huvudkaraktären och ofta smälter verkligheten ihop med drömmen. Taïa skriver på ett sätt jag lärt mig känna igen från andra franska författare, med upprepningar och tankeflöden och korta stycken efter varandra. Det är speciellt och egentligen inte i min smak. Men eftersom personporträtten är så starkt skildrade, särskilt de om madame Martys syster och lillkusinen Majdouline, gör det inte så mycket. "Det långsamma livet" är en gripande berättelse jag läst klart på en kväll men sent kommer att glömma.
Titel: Det långsamma livet
Författare: Abdellah Taïa
Förlag: Elisabeth Grate
Comments
Post a Comment