"Han visste om att han var stilig, han var glupsk och han var ung, och det såg hon, denna inte fullt så unga kvinna. Han märkte det, hade märkt det redan torsdagen; när hon tittade till honom den kvällen varken rodnade hon eller vände bort blicken då han, som suttit på sängkanten och väntat på att hon skulle komma under förevändning att han ville känna efter om han blivit stadig på benen tog några steg iförd en blå pyjamas som blottade en iögonfallande ansvällning. Han vacklade, hon grep honom om axlarna, hon var lika lång som han. Hon borrade sin nakna, ljusa blick i hans och sa, med ett nästan roat tonfall seså, marsch i säng unge man på tre ben är man oftast ostadig."
André har ingen far. Han växer upp med sin moster och hennes man, tillsammans med sina tre äldre kusiner. Tre veckor varje sommar kommer hans mor ner från Paris och hälsar på men bemödar sig då aldrig att berätta vem Andrés pappa är. Berättelsen spinner ett sekel, från 1908 till 2008, och skildras i brottstycken, nedslag i tiden lite huller om buller än hos den ene än den andre. Språket är detalrikt men koncist och varje ord känns noga övervägt.
Jag vet inte hur jag ska förmedla min kärlek till Marie-Hélène Lafon, hennes romaner gör någonting magiskt med mig. Det tog exakt arton sidor av "sonens historia" innan jag satt och fällde några lyckliga tårar över att äntligen befinna mig i Lafons litterära värld igen, en njutningsfull igenkänning, som att komma tillbaka till en plats på vilken man upplevt underbara saker.
För er som inte läst henne förut: gör det! Läs "Annonsen" och "De sista indianerna" och så detta nya underverk också! Det är som praliner för själen.
Titel: Sonens historia
Författare: Marie-Helene Lafon
Förlag: Elisabeth Grate
#sonenshistoria #mariehelenelafon #histoiredufils #annasäflundorstadius #elisabethgrateförlag
Comments
Post a Comment