Hur känns det att bli av med minnet av rosor? Att inte längre ha några associationer till fenomenet fåglar? Att inte kunna titta på ett fotografi av någon man älskar och koppla samman ansiktet på bilden med en verklig människa? Ingenting, visar det sig. För invånarna på den namnlösa ön i Yoko Ogawas roman är fotografier inte mer värda än glatt papper, och även de som odlat rosor i generationer plockar gladeligen upp rosenbladen och kastar i sjön den dag alla invånare förväntas glömma bort dessa blommor.
Alla utom ett fåtal. Dessa människorna har minnen kvar av allt de andra glömt och de anses vara farliga. Minnespolisen arbetar ihärdigt för att hitta alla motvilliga rebeller och de försvinner, en efter en.
En person som inte glömde var vår hjältinnas mamma, en skulptris, som sparade på glömda ting. Hon försvann för längesedan. Men skulptrisens dotter har blivit författare och när hon förstår att hennes förläggare, herr R, är en av dom som minns samarbetar hon med sin vän, den gamle farbrorn, för att gömma herr R i ett pyttelitet rum på ovanvåningen.
En drömsk dystopi om förtryck och om hur mänsklig kontakt sker med allt färre delade minnen. Hur känns det att inte kunna dela minnet av parfym med någon annan? Att behöva berätta och beskriva saker för någon som tidigare vetat vad det var. Snö, till exempel. Hur beskriver man det för någon som förlorat den emotionella kapaciteten att känna snö?
"De förlorade minnenas ö" publicerades för första gången 1994 men blev härom året nominerad till det internationella Booker-priset. Och visst har det en liten klassikerkänsla över sig, lite Kallokain eller Brave new world... boken är långsam och utgör mer av en meditation över filosofiska frågor än en a till b berättelse. Men fin är den, och tankeväckande.
Titel: De förlorade minnenas ö
Författare: Yoko Ogawa
Förlag: Bokförlaget Tranan
#deförlorademinnenasö #yokoogawa #interationalbookerprize #bokförlagettranan #tranan #thememorypolice
Comments
Post a Comment