Åh som jag älskar Joan Didion. Från min första läsning av "Play it as it lays" där hon visade sin oöverträffbara, förmåga att filmiskt frammana en tid och en plats och en atmosfär som transporterar läsaren rakt in i berättelsen. Denna förmåga är precis lika närvarande i de texter från sju olika böcker som samlats i "Att lära sig själv att leva".
Detta skriver hon (bland annat) om i "Att lära sig själv att leva":
- Mansonfamiljen och den tidsepok de verkade under, de svarta pantrarna och så Hollywood.
- Theresa Schiavo, en kvinna vars medicinska tillstånd (eventuellt frambringat av bulemi) drabbade en hel nation och blev hett politiskt stoft (Under flera år var hon en vandrande zombie, inte hjärndöd, inte locked-in)
- Joggaren i central park, en essä om rasrelationer, men som tog en omväg via New Yorks arkitektur, ambitiösa servitriser, klass och frågan om varför våldtäktsoffer mer än andra bör skyddas från offentligheten
- Vatten och torka i Kalifornien. I vilken jag fick lära mig att en pool, åtminstone i varma länder, kanske inte är lika mycket av en klimatbov som jag trott.
- Att skriva dagbok
- Lucille Millers olyckliga äktenskap och den bilolycka (?) som tog maken, Cork Millers, liv
- Och mycket mer...
Precis som i "Play it as it lays" redogör Didion på ett briljant sätt för platser och tidsepoker, ofta med en mörk underton. Samtidigt som jag älskar Didions prosa och sakprosa, beundrar hennes litterära förmåga och hennes skarpsinniga sätt att betrakta världen, finns det en självsäkerhet och arrogans som gör vissa av texterna kalla och karga. Hon dömer hippies, kapitalister, överklassen, allihopa med ett rått ogillande och en skarp logik och håller ingenting för heligt (utom John Wayne?). Det kanske låter negativt men jag menar det neutralt. Ibland behöver man "Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt", ibland behöver man Joan Didion!
Efter avslutad läsning tror jag att volymen får ligga kvar på nattygsbordet. Det finns en hel del texter jag kommer att vilja läsa om. Kanske särskilt "Slouching towards Betlehem", "Några som drömmer den gyllene drömmen" och "The White Album".
Titel: Att lära sig själv att leva
Författare: Joan Didion
Förlag: Natur & Kultur
Comments
Post a Comment