Hur kommer det sig att var man än landar i Europa, tycks andra länders befolkningar ha en ganska avslappnad syn på cannabis? Hur blev det så att det nästan bara är i Sverige man likställer marijuana och dess deriverande produkter med tyngre droger? Och varför är droganvändning det enda man gör mot (eller av medicinska anledningar, för) den egna kroppen som staten anser bör vara olagligt? Vad har den svenska exeptionalismen i cannabisfrågan fått för konsekvenser för samhället?
Dessa frågor och många fler ägnar Johan Wicklén sig åt i boken "Vi ger oss aldrig". Wicklén, journalist som under många år ägnat sig åt narkotikafrågor, djupdyker i politisk historia och intervjuar massor av fascinerande människor. Småbarnspappan som, efter en olycka, led av fruktansvärd smärta, dygnet runt. Det enda som hjälpte var att röka på men nu riskerar han ett hårt straff då han blivit påkommen med att odla för eget bruk. Den världsvana tjejen som gör det för nöjes skull. Den före detta langaren som inte vågar lämna sitt hem av rädsla för föredetta kollegor (och barndomsvänner). Forskare. Politiker. Odlare som detaljstyr sitt bruk utefter det han behöver för stunden. En sorts cannabis för avslappning, en för skärpa, en för kreativitet... Poliser som vittnat om maktmissbruk och om hur mycket av deras tid ägnas åt cannabislagning på bekostnad av att lösa andra brott.
Det är en fascinerande läsning, Johan Wicklén kan sitt ämne och är övertygande. Nog var jag, trots att jag själv inte är så bra på cannabis, lättomvänd om jag ens behövde omvändas, men man får lite extra eld i häcken. Förstår lite mer om bredden på problematiken. "Vi ger oss aldrig" var den bästa läsningen under juni månad.
Titel: Vi ger oss aldrig - hur Sverige förlorade kriget mot narkotikan
Författare: Johan Wicklén
Förlag: Volante
#vigerossaldrig #johanwicklen #vonalteförlag #volante #cannabisisverige
Comments
Post a Comment