Första blodet

 FÖRSTA BLODET av Amélie Northomb 🏰🏰🏰🏰

Det här var en riktig saga, lite magisk realism utan det magiska. Isabel Allendeskt fast oändligt mycket mer sparsmakat. Jag läste sidorna som jag sörplade i mig en alltför njutbar kopp varm choklad som tar slut innan jag ens hunnit sätta mig vid elden. Glatt men snopet!

Amélie Northomb, vars bok "Stupeur et tremblements" jag läst för längesedan och haft en speciell relation till efter mitt halvår i Japan, har nu skrivit en liten bok (187 korta sidor) om sin fars liv fram till den stund han ställs inför en exekutionspluton i Kongo. Vi får läsa om hans mors sorg och kyla och hans mormors kärlek, om hans morfars strävan efter att härda honom och hans farfars slott fyllt med undernärda men livfulla barn. 

En förtrollande berättelse, verkligen. Min enda kritik är just att jag hade velat läsa mer. Å ena sidan är avsluningen logisk, den slutar där den börjar, med stunden då Patrick står ansikte mot ansikte med sina avrättare. 

Fortsättning och EVENTUELL SPOILER efter bokpresentationstexten

Titel: Första blodet
Författare: Amélie Northom
Förlag: Éditions J

#förstablodet 
#premiersang
#amelienorthomb
#stupeurettremblements
#editionsj

Samtidigt känns det snopet att det tar slut där, man förstår ju att livet fortsätter eftersom Amélie inte är född inom bokens ramar, inte förrän åtta år senare ser hon dagens ljus. Och boken är ju så härlig och stilen så säker, att man vet att hon kan bära berättelsen hela vägen fram till exempelvis faderns ålderdom. Nåväl, jag kommer i alla fall minnas slottet och barnen och den övre klassens fattigdomen kombinerad med en underlig snobbism baserad på ett ärofyllt namn.