Ingenmansland, om män, relationer och den stora tomheten

 INGENMANSLAND av Gunnar Ardelius 👨👨👨

I ett av avsnitt av boken diskuterar Ardelius hur arg och ilsken han kan bli på alla som sågat honom. En sågning kan aldrig kan glömmas, aldrig förlåtas. Det sätter oss läsare som sedan ska tycka något om boken i en svår sits, nästan lite hotfullt 😂 Samtidigt förstår jag honom till fullo. Jag har själv varit där, scrollat genom recensioner på Instagram, frågat om det går att överklaga BTJs utlåtande (jag vet...) Och jag tänker ju ändå inte såga boken så... här kommer min lilla åsikt:

Gunnar står och ser på sig själv i spegeln. Först spänner han sig, boxar lite i luften, sen släpper han allt. Magen ploppar ut och axlarna slokar. Så står han och ser på sig själv tills Elin, Gunnars sambo, går förbi. Genast spänner han sig igen, vill inte visa det han nyss betraktat. Kan detta sammanfatta tankarna i boken? Att manlighet är rädsla för att visa sig sårbar?

I flera små betraktelser avhandlar Ardelius sitt liv, genom alkoholism,  förälskelse, föräldraskap, död och sorg, nakenhet och litteratur får vi möta hans tankar om vad det innebär att vara man och vad som förväntas av omgivningen särskilt ett politiskt korrekt sådant. 

Riktigt bränner det inte till förrän i slutkapitlen där Ardelius är fullkomligt självutlämnande, han tar det så långt att det, för mig som kvinna, är omöjligt att sympatisera med honom. Det är också svårt för mig att förstå hur kvinnor och män någon gång ska kunna förstå varandra när deras önskemål, baserat på Ardelius (och till viss del Khemiris) beskrivning av det manliga psyket. 

Någon annan som läst och har några reflektioner?

Titel: Ingenmansland, om män, relationer och den stora tomheten
Författare: Gunnar Ardelius
Förlag: Volante

#ingenmansland
#gunnarardelius
#volante
#böckerommanlighet
#böckerommaskulinitet

#maskulinitet
#manlighet
#elincullhed
#bokinstagram

#boknörd
#bokmal
#bokälskare
#booklover
#bokinspo

#höstläsning
#höstläsning2023