SKÖRGOSSEN av Ida Andersen 🍸🍸🍸🍸🍸
Som jag har längtat! "I oxögat" var den bok jag röstade på när den var nominerad till Årets bok, men i ärlighetens namn kommer jag ihåg alltför lite detaljer. Det var stämningen jag älskade, en slags känsla av att vara tillbaka med Karl-Oskar och Kristina som följt mig med sådan kärlek för många år sedan.
I skörgossen får vi möta 14-åriga Johan som börjar jobba på glasbruket. Till skillnad från sin äldre bror Nils älskar han glasbruket och vill inget annat än att själv bli glasblåsare så småningom. Det är en kanske omöjlig dröm då de tyska glasmästarna som han jobbar för premierar de egna sönerna, men när mäster Gottfried kommer till hyttan blir det ändring.
Med sig har mäster Gottfried sin fru och sina nio barn. Den äldsta flickan heter Elisabeth och är tillräckligt gammal för att gifta sig, tycker fadern. Själv längtar hon efter bildning och träffar i hemlighet glasbrukets bokhållare, möten under vilka hon lär sig om flora och litteratur.
Vi får också möta Hedvig, dotter till ortens oduglige tjuvakarl, åtminstone är han sån till ryktet. Fadern har mist både sin trolovade och sitt arv och har nu svårt att försörja familjen. Men Heddan är ingen vekling. Hon är handlingskraftig och viljestark och när hon väl bestämt sig för något så ska det bli så.
Jag vet inte om jag inte älskade "Skörgossen" ännu mer än "I oxögat". Framförallt var det Hedvig som höll mig fastklistrad vid sidorna. Hennes urstyrka, hennes omåttliga kärlek till den hon sett ut, hela hennes livskraft och väsen! Johan var också en älskvärd karaktär. En god och redig karl som alltid gör det rätta men inte på ett irriterande eller prydligt sätt. Jag bara ville allihopa så väl! Och slutet... så fint och frustrerande att jag grät floder!
Och precis som med den förra älskade jag språket. De gånger jag lyssnade på boken under diskning eller annat städ landade småländskan så behagligt i min själ 💓💓💓
Comments
Post a Comment