JAG SJUNGER OCH BERGEN DANSAR av Irene Solà
🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻
Den här boken är en väldigt speciell skildring av en plats och en handfull människor som bor där. I första kapitlet blir vi presenterade för en ung, handlingskraftig, vacker och skicklig man, Domènec, en typisk huvudkaraktär. Men redan på sida två faller denne man död till marken dräpt av ett kraftigt blixtnedslag. Sedan skildras Domènecs familj samt området de bor i, ur ögonen på en myriad karaktärer: kvinnor som avrättats under häxprocesserna, hundar, flyktingar, björnar, grannar, förbipasserande, till och med berättare som fötts ur jorden själv.
Dessa spridda röster gör boken till en vid cirkel, löst dragen kring änkan Sió och hennes barn, från början är man som läsare osäker på om kapitlen är separata noveller eller hör ihop. Jag fick läsa baksidan för att försäkra mig om att det faktiskt var en roman.
Men prosan är vacker och känslosam och tåls att läsas riktigt långsamt. Det är mycket sorgligt ibland, ibland lite roligt. Ibland obegripligt men så begriper man igen. Det är både prosa och poesi och rösterna skiljer sig från varandra, jag blir lite glad av att bjudas på en läcker buffé av lokala stämmor. Och vill man lära känna det norra, bergiga Katalonien är det här en fin presentation av områdets karaktär, dess människor, dess historia...
Kort sagt: en egentligen ganska snabbläst, romantisk resa med drömska inslag som kräver lite grann av sina läsare.
🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻🗻
Comments
Post a Comment