Källorna

KÄLLORNA av Marie-Hélène Lafon

Jag misstänker att Lafon är min allra största favoritförfattare. Eller minst topp tre (tillsammans mes Miriam Towes och Jonathan Safran Foer kanske?). Vilka är era?

Jag slukade Lafons "Annonsen" på en läspromenad och har sedan dess läst allt hennes som finns på svenska (tror att jag ska ge mig på de på franska också nu när jag behöver mer övning... utbildar mig nämligen till tolk!) och alla har varit klara tior. 

I denna bok har författaren tagit ett kliv i riktning mot det självbiografiska då hon beskriver relationen mellan modern och fadern samt deras uppbrott. Det är rått och det är hopplöst och det är nedbrutet självförtroende och en känsla av ständigt misslyckande från moderns sida samtidigt som familjen finns där när den behövs. Det är en liten värld som beskrivs. Tre samhällen i närheten av varandra men känslan av att de inte kunde vara längre bort. Morfadern som kommit hem traumatiserad från kriget och föraktas av fadern ("Men din mor har jag respekt för!") är en fin karaktär. En som bryr sig och ser saker. Efter dryga 2/3 delar av boken får vi faderns perspektiv, inte helt igenom osympatiskt men inte heller särskilt trevligt. Historien ramas in av faderns kommentarer om "araberna som slåss mot judarna" både före och efter separationen. Snyggt grepp och gör boken underligt aktuell.

Självklart har Lafon fått till ett mästerverk. Men om de tre andra böcker jag läst av henne slagtis om att hamna högst upp av alla tior, tror jag nog att denna får nöja sig med en ynka nia. Kanske är det svårare att få till den detaljsäkerhet som skiner igenom alla andra, när man som författare inte har distans till ämnet?

Jag rekommenderar så klart alla att läsa vilken som helst av böckerna. Om man gillar vackert språk och beskrivning av fransk vardag på små orter, och man dessutom gillar korta, kärnfulla berättelser... då är dessa perfekta!

#mariehelenelafon #källorna #lessources #elisabethgrateförlag