ANDAS av Joyce Carol Oates
🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥
Michaelas och hennes man Gerald är akademiker och har flyttat till New Mexiko när han plötsligt blir sjuk. Först vet man inte riktigt vad det är men det visar sig snart att det är allvarligt. Michaela är 37, mycket yngre än sin man, och inte alls beredd på det som kommer: hennes man kommer att dö ifrån henne. Vi får följa den blivande änkan genom en helvetisk period av ilska, förnekelse och sorg på ett närgånget, poetiskt och rått sätt.
Oates själv är nu två gånger änka och skev denna bok i samband med att hennes andre man dog. Kanske för att boken skrevs så nära inpå (en självklarhet för en så produktiv författare att bearbeta sorgen i ord?) blir verkligen boken en studie i rå sorg. Man kan inte låta bli att jämföra den med Joan Didions "Ett år av magiskt tänkande", som bredvid "Andas" känns mer samlad och saklig.
"Andas" var en svår bok att läsa. Den är mycket välskiven, såklart eftersom det är Joyce Carol Oates, men den är också nästan övermättad av sorg och poetiska medvetandeströmmar, nästan så att man själv behöver påminnas om att andas, och en sidoberättelse om en av Michaelas studenter som blivit utsatt för våldtäkt kommer till ens undsättning, och sedan en till sidoberättelse och en till. Michaela hanterar inte sin sorg, hon badar i den, låter den ta över hela hennes liv och som läsare sitter man med i båten och sjunker... effektiv prosa, måste man säga. Andas, läsare, andas.
🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥🌥
Comments
Post a Comment