JUDAR RÄKNAS INTE av David Baddiel
✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡
Det första som är viktigt att understryka är att Judar räknas inte inte handlar om Israel. Boken skrevs och publicerades på sitt originalspråk före den 7 oktober 2023. Baddiel beskriver själv sin inställning till Israel med ordet "meh". Han identifierar sig som en icke-sionist (till skillnad från en antisionist) och bryr sig om judendom främst i den kontext den relaterar till honom själv: den engelskspråkiga västerländska judendomen.
Bokens huvudtes kan sammanfattas så här, särskilt när det gäller synen på antisemitism inom den progressiva vänstern: den erkänns inte på allvar. Eller om den gör det, så rankas den längst ner i "förtryckshierarkin". Anledningen? Judar anses vara vita (när det passar) och rika – och därmed privilegierade. Eftersom rikedom ofta tolkas som makt, blir det nästan som att "sparka uppåt" att rikta antisemitism mot dem. Dessutom, resonerar vissa, har judar sig själva att skylla. Tänk bara på Israels agerande, säger man. Och före staten Israels existens? Jo, då handlade det om att försöka förstå varför judarna "provocerat fram" sitt eget förtryck genom historien. Kort sagt: judar anses inte vara offer, och om de är det, beror det på att de gjort något för att förtjäna det.
Det som Baddiel reagerar starkast på är tystnaden – eller icke-reaktionerna – på antisemitism från samma grupper som annars är snabba att fördöma andra former av rasism. Han tar exempel från populärkulturen och samhällsdebatten. Roald Dahl, trots sin öppna antisemitism, fortsätter att hyllas. Jeremy Corbyns "blinda fläck" försvaras med att han annars är en rättskaffens person. Fotbollsklubbarnas nolltolerans mot rasism omfattar inte antisemitism, trots förekomsten av ord som "the Y-word". Judisk mat betraktas aldrig som kulturell appropriering; tvärtom menar många att israeliska judar "stjäl" mellanösternmat. Men kanske det mest centrala: judar tillåts inte definiera sitt eget förtryck. När de pekar på något som antisemitiskt får andra – utomstående – förklara varför det inte är det. Detta gäller ingen annan minoritet på samma sätt.
Även om Baddiel tydligt hävdar att antisemitism inte bör kopplas till Israel, finns det många som gör just det. De kallar sig antisionister snarare än antisemiter för att undvika de fallgropar han beskriver i boken. Det går heller inte att blunda för parallellerna mellan viss kritik av Israel och den historiskt eviga antisemitismen. Men det är viktigt att betona: detta är inte vad boken handlar om.
Judar räknas inte är en kort och slagkraftig bok, med exempel som främst hämtas från anglosaxisk kultur. Ibland upplevs Baddiel som nästan ursäktande: "Jag menar inte att...", som om han hela tiden tonar ner sina egna argument för att lyfta fram andra förtryckta grupper. Men hans poänger förlorar aldrig sin skärpa. I vår moderna "förtrycks-bingo" finns det en kategori som märkligt nog inte räknas, trots att judar är den grupp som år efter år utsätts för flest hatbrott (redan före 7 oktober).
Det är hög tid att öppna ögonen och stå upp mot antisemitismen. Innan det blir för sent. Igen.
✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡✡
#judarräknasinte #jewsdontcount #davidbaddiel #bokförlagetpolaris #polarisförlag
Comments
Post a Comment