The Best minds

The Best Minds av Jonathan Rosen

Jonathan Rosen och Michael Laudor är två begåvade judiska pojkar som båda tar sig till USA:s främsta universitet. Jonathan väljer den litterära vägen, Michael hamnar på Yale Law. De skiljs åt, och Jonathan är inte med när Michaels skizofreni bryter ut första gången.

Boken handlar om mer än vänskap. Rosen placerar Michaels sjukdom i en tid då akademin svängde, då postmodernismen ville kasta omkull det gamla för att rätta till historiens orättvisor. Kanske är psykisk sjukdom bara det vi kallar människor som inte kan anpassa sig till normerna, och normer finns ju för att krossas? Resultatet blev att man gick från hård, ibland upprörande institutionalisering till att släppa de sjuka lösa. Oftast drabbar det dem själva, ibland omgivningen.

Michael tar sig igenom juristutbildningen tack vare hjälpsamma kurskamrater och professorer. Men världen utanför klarar han allt sämre, och när fadern dör, mannen han ringde varje morgon för att få höra att hans rum inte brann, tappar han fotfästet. Det slutar i tragedi: han dödar sin gravida flickvän, just när en bok och en film om den skizofrene Yale-studenten ska skrivas.

Boken gör mig så upprörd (och jag älskade den). Postmodernismen, som genomsyrade även min genusutbildning på 00-talet, har förstört mer än den tillfört och likställt narrativ och känslor med fakta och empiri. En annan bok om ämnet, som jag hamnade på av en slump för ett tiotal år sedan, är "God's Hotel". Även den handlar om hur avinstitutionaliseringen, som ironiskt nog mottogs med öppna armar av etablissemanget eftersom den innebar besparingar, slog allra hårdast mot de sjuka själva. Men också mot dem som stod bredvid, som Michael Laudors  fästmö Carrie Costello.