7 Oktober

7 oktober av Lee Yaron

Det är ingen hemlighet på det här kontot att 7 oktober 2023 påverkade mig starkt, och sedan dess har jag läst mängder om konflikten (en bråkdel av böckerna recenserade här). Men det här är den första som enbart handlar om den fruktansvärda dagen, och framför allt om de som miste livet.

Yaron skriver för Haaretz, en israelisk vänstertidning. Därför var jag rädd att boken skulle fokusera för mycket på IDF:s misslyckande och Netanyahus bristande ansvarstagande (båda värda att diskutera) men den rädslan infriades inte. Ja, Yaron tar upp samhällsorättvisor, som den till synes ojämlika behandlingen av olika grupper som drabbades. Men hon berättar om alla: inte bara de fredsälskande kibbutznikerna i Be'eri och beduinerna i bristfälliga skyddsrum, utan också en före detta Gazabosättare som gjorde en hjälteinsats och led av följderna först efteråt. Även han får ett sympatiskt porträtt.

Men för mig blev det personligt nästan omedelbart: boken börjar med paret Suisa och beduinmannen som försökte rädda Odaya Suisa när hennes man blivit skjuten och deras två döttrar gömde sig i baksätet. Sedan följer pensionärsresan till Döda havet, där en punktering ledde till en massaker, och därefter lilla Ofakim. På något sätt lyckades hon pricka in alla de jag målade för mitt lapptäcke under projektets första år: Suisas, bussmassakern vid Sderot, Ofakim. Hon skriver också om gästarbetarna i Alumim, som jag också då gestaltade så gott det gick, ofta utan bild att gå efter. Och så Be'eri, de 132 offer jag ägnat halva 2026 åt att måla.

Boken är ett mästerverk och det är svårt att hålla sig för tårar. För min del visar den hur bekant jag nu är med konflikten, men ändå hemmablind. Jag vet så mycket om var och en, men har missat helheten. Terroristernas tillvägagångssett, vittnesmål från de som överlevde. Vi har inte samma politiska åsikter, men Yaron lyckas verkligen ge liv åt de som dog. Jag älskade den och skulle rekomendera att alla läser den.

#7oktober #leeyaron #fritanke


Comments